Tillbakablick: Med en ryckig rörelse tittar hon upp. Hennes bruna vackra ögon möter mina. "Ja, tack!" säger hon och tar emot den. Jag hjälper henne upp. "Jag fick ingen chans att presentera mig förut. Jag heter Stefan. Salvatore!" Vad hennes namn är vet jag redan. "Elena Gilbert." säger hon till svars. Jag vet, tänker jag. Jag vet mer om dig än du tror.

Min iPhone lyser upp och ger ifrån sig ett blipp. På displayen står det: Katelyn. Jag lyfter upp mobilen i min hand och trycker med tummen på Läs meddelande, sedan låter jag min blick svepa över skärmen. Hej! Vad gör du en tråkig söndag som denna? Mel är hemma från London, vi tänkte ta en shoppingtur. Lust att hänga med? :-). Jag har ändå inget annat för mig, och Melrose har jag inte träffat på evigheter. Det blir säkert jättetrevligt. Visst! Ses vid fiket kl.13 :-D skriver jag till svars. Jag reser mig upp och skjuter in stolen. Jeremy kommer in i köket. "Hej." säger han. "God morgon!" svarar jag vänligt och tar ut juicepaketet ur kylen. Han öppnar skåpet och greppar ett glas "Ska du ha ett?" frågar han. "Ja tack!" säger jag. Han tar ut två glas och håller upp dom mot mig. Jag tappade i apelsinjuice i båda dricksglasen. "Tack!" säger han och vickar i sig den gula vätskan i ett knyck. Jag själv hann bara ta två små klunkar på den tiden. Jeremy ställer glaset i diskhon. "Jag ska ut, ses sen!" säger han och går med raska steg ut mot hallen. "Vart ska du?" ropar jag. "Jag ska träffa Damon." svarar han. Jag har inte så bra koll på hans kompiskrets, men jag hade aldrig hört om någon Damon. "Hej då!" hojtar han. "Hej då!"

 

Mörkret har fallit över staden, klockan är nästan halv 9. Melros tittar ner på sitt armbandsur. "Oj, tiden går fort när man har roligt! Jag måste hem. Vill nån ha skjuts?" frågar hon sen. "Ja, tack!" säger Kate. Mel lutar sig fram och tittar på mig. "Du då, Elena?" frågar hon. "Nej, jag har bubblan." säger jag och ler. Vi stannar vid Starbucks, våran vanliga mötesplats för shopping. "Ja... Tack för idag! Det var kul att träffa er igen." säger Mel och kramar om mig och Kate. "Detsamma, vi har saknat dig." ger jag till svars. Kat nickar instämmande. "Vi ses!" säger Mel och vinkar. "Ja, hej då!"

 

Jag går vidare mot parkeringen ensam. Efter ett tag hör jag grus skrapas mot marken, någon går bakom mig. Jag börjar gå fortare. Jag är inte rädd, det händer aldrig något farligt här i Great Village, men det var obehagligt. Stegen bakom mig ökar takten och dess skugga hinner ikapp mig. Mitt hjärta bulltade ända upp i halsen, jag ska precis börja springa när någon rycker tag i min arm. "Elena." hör jag en manlig röst säga. Med en reflex vänder jag mig om och smäller till mannen i ansiktet. Sen ser jag vem det är. "Shit! Stefan! Förlåt.. Jag trodde..." Han tittar på mig med förvånad blick och stryker sig på den slagna kinden. "Förlåt mig, det var inte min mening att skrämma dig." säger han. "Jag vet.. Det är lugnt!" säger jag och ler. "Är du okej?" lägger jag sedan till och kollar generat på hans kind. "Ja, oroa dig inte, jag är okej." säger han och kollar mig i ögonen. Dom mörkbruna glasgloberna förtrollar mig. "Ehm, jag vet att det är sent, men vill du ta en kaffe?" säger han och rycker mig ur hypnosen. "Kaffe låter bra!" svarar jag och ler flirtigt.

 

"Tack för att du visade mig runt förut." säger Stefan och för den rykande muggen mot munnen. "Inga problem, det var bara kul!" svarar jag samtidigt som jag placerar en hårslinga bakom örat. "Så Elena, berätta om dig själv." yttrade sig Stefan och log. Jag blev lite smått chockad. Vad skulle jag berätta om mig själv? "Öh... Jag är bara en vanlig tjej." säger jag och suckar över mitt tråkiga, hopplösa liv. Han sitter tyst ett tag och drar sedan efter andan. "Okej... Jag är Stefan Charles Salvatore, 17 år gammal. Jag har en äldre bror, Damon, vi har nyss flyttat hit. Våra föräldrar är döda sen länge." "Vad hände med era föräldrar?" frågar jag förtvivlat. Stefan tystnar och kollar ner i sin kaffekopp. Han verkar besvärad, kanske var det dumt att fråga den frågan. Jag lägger min hand på hans. "Det är lugnt, vi behöver inte prata om de." säger jag lugnande. Han möter min blick och ett litet tack-för-stödet-leende breder ut sig över hans ansikte. Jag samlar mod till mig... "Jag är Elena Victoria Gilbert, 17." säger jag. "Victoria?" påpekar han. "Ja, det är något gammalt familjenamn från vikingatiden." förklarar jag. "Det är vackert." säger han. Jag möter hans komplimang med ett leende och fortsätter min självbiografi "Jag har en bror, Jeremy. Jag har bott i Great Village hela mitt liv. Min mamma är död..." jag tystnar och ser på honom med förstående blick. "Precis som din." lägger jag till sen. "Är du okej?" frågar han. Jag är inte okej, jag kommer aldrig att vara helt okej. "Nej, såren läker mer och mer för varje dag-" det är det ända jag hinner säga inna han avbryter mig "-men det kommer alltid finnas ärr." fyller han i. Jag tittar förundrat på hans vackra ansikte. "Exakt." säger jag sen. Vi sitter länge och pratar och jag berättar allt för honom. Hur mamma dog i cancer och hur alla nu behandlar en som en skör docka. Han lyssnar på mig och jag ser att han förstår. Ingen annan förstår. Stefan förstår mig.

 

Blixtstilla står jag och stirrar på den söta haren. Den skuttar omkring i gräset och gnager ivrigt på de gröna stråna. "Förlåt mig." säger jag tyst för mig sjäv och springer fram emot den. Den springer vettskrämd ifrån mig men jag är ikapp den på bara 1 sekund. Jag rycker tag i nackskinnet och lyfter kvickt upp den. Jag ska precis hugga mina sylvassa tänder i hans mjuka hud när hans livrädda ögon och hastigt bultande hjärta stoppar mig. Jag kan inte döda söta, oskyldiga djur. Jag mjukar upp mitt grepp och lägger kaninen i min famn. Mina händer får smeka honom lugn. Hungrig och förtvivlad tittar jag mig omkring. Till min överraskning får jag syn på ett livlöst rådjur. Försiktigt för jag kaninen ner mot marken och börjar gå mot kroppen. Jag sätter mig på huk bredvid det döda djuret och granskar det. Det luktade unket, blodet skulle förmodligen inte smaka så gott, men det fick duga. Jag kilade in mina huggtänder i dess hals och sög i mig den röda kroppsvätskan. Den brinnande törsten inom mig släcktes lite mer för varje sekund.

 

Mörkret har fallit över staden. Jag börjar promenera hemåt när jag plötsligt hör henne prata. Hon är ganska långt härifrån men hennes ljuva röst går inte att undgå. Jag koncentrerar hörseln. Vi ses! säger en okänd röst. Ja, hej då! svarar hon. Konversationen har avslutats, nu är det ett perfekt tillfälle att träffa henne. Jag sneddar vid gränden och hoppar över stängslet. Med lätta fötter landar jag några meter bakom henne. Jag börjar att gå efter henne. Det verkar som att hon är rädd, för hon börjar gå fortare. Jag tar tag i hennes arm. "Elena!" säger jag. Hennes kropp roterar mot mig och jag får en hård smäll över ansiktet. Åh nej, hon hade blivit rädd för mig. Nu står hon och tittar förskräckt på mig. "Shit! Stefan! Förlåt.. Jag trodde..." Jag var en gnutta förvånad över att hon slog mig, men det är förståeligt. En förföljare kan sällan leda en in på lyckliga tankar. "Förlåt mig, det var inte min mening att skrämma dig." förklarar jag mig. "Jag vet.. Det är lugnt! Är du okej?" Jag stryker mig över kinden och ser in i hennes vackra ögon.  "Ja, oroa dig inte, jag är okej." Vi står länge och bara kollar på varandra. När jag är i närheten av henne, försvinner alla mina problem. Allt jag kan tänka på är henne. Och på Victoria.

Förlåt för extremt lång väntetid på kapitel 3. Det kommer ut ikväll! Jag har inte haft tid att skriva.

För att gottgöra er blir detta kapitel lite längre än vanligt. Hoppas ni gillar det! :)