Ett skärande ljud skriker i mina öron. Var det redan dags att gå upp? Var klockan redan 6? Jag ger ifrån mig en djup suck och sträcker mig efter den tjutande apparaten. Jag vill verkligen inte gå upp. Jag överväger att strunta i skolan idag. Jag orkar bara inte med alla blickar som kommer följa mig i korridoren och de frågande fraserna "Hur mår du? Är du okej?". Men det är lika bra att möta verkligheten. Lika bra att möta den idag.

Skolparkeringen är nästintill full men efter mycket letande hittar jag en tom ruta. Den är stor, den räcker gott och väl till min lilla bubbla. Jag greppar nyckeln och vrider den bestämt åt vänster. Motorns bullriga ljud dör snabbt ut. Plötsligt hörs två hårda knackningar mot glasrutan, jag rycker till. När jag tittar upp möter min blick ett välbekant ansikte, Katelyn. Hennes mörka ögon möter mina och ett vänligt leende breder ut sig över hennes ansikte. Jag öppnar dörren försiktigt. "Hej främling!" säger hon. Jag förstår varför hon kallade mig främling, vi har ju inte setts på hela sommaren och jag hade inte direkt hört av mig. "Hej!" säger jag och ler gåtfullt tillbaks samtidigt som jag pressar mig upp ur sätet. Hon omfamnar mig och vi står en lång stund och bara håller om varandra. Jag har verkligen saknat henne. Jag bryter tystnaden, "Hur var det i Paris?" hon släpper taget om mig och studerar mitt ansikte med en sorgsen blick. "Det var bra, men jag har tänkt på dig! Hur mår du gumman?" säger hon. "Jag mår bra, jag är okej!" säger jag, precis som jag övat framför spegeln. Jag var inte ett dugg okej, men jag var för sårad för att prata om det, därför ljög jag. Kate suckar, hon förstår att jag inte är het ärlig. "Jag finns när du vill prata." säger hon omtänksamt. Vi går mot skolbyggnaden under tystnad. Vägen från parkeringen känns lång och jag känner alla betrakdande ögon som fäst blicken i mig. Alla tänker dom samma sak; Där är tjejen som miste sin mamma.

Historialektionen har hållt på i en evighet, aldrig har en lektion kännts så lång. När den är över ska jag och Kate gå och ta en fika på Starbucks. Jag sitter i mina egna tankar, helt frånvarande från undervisningen. Efter några minuter blir jag raskt avbryten från mitt filosoferande när Mrs Klinwood gapar "Det var allt för idag, ha en bra dag!". Av en reflex börjar jag snabbt sortera in papprena i mappen och lägga pennorna till rätta i mitt pennskrin. Om bara 2 minuter ska jag möta upp Kate vid bilen. Fort går jag iväg till skåpet för att lämna mappen. Jag trycker in den bland alla mina andra grejer och tar ut min väska. Jag hänger den över axeln och börjar traska mot utgången.

Jag pressar upp den tunga glasporten och möts av en gassande värmebölja. Solen lyser starkt och jag tvingas kisa med ögonen. Jag fiskar upp nyckeln ur handväskan och riktar den mot min lilla röda kärra. Kate står lutad mot passagerardörren och solar. "Tjena snygging!" ropar jag. "Hallå där gullet!" svarar hon. Vi båda skrattar och sätter oss i bilen. Skinnsätena bränner mot de bara låren. "Jäklar, vad varmt det är." klagar ja. "Ja verkligen." instämmer Kate. Jag knäpper på radion, drar igång alla fläktar och gasar iväg.

Jag öppnar dörren in till cafét och kliver in, jag håller upp dörren till Kate som är tätt bakom mig. Plötsligt stannar hon upp. Som förstelnad står hon där och stirrar rakt ut i tomma intet. "Katelyn?" jag viftar med handen framför hennes uttryckslösa ansikte. "Hallå, Kate!?". "UUUH!" hon kippar efter andan och flackar runt med blicken. Jag drar henne längre in i fiket och släpper dörren. Jag placerar mina händer stadigt på hennes axlar "Hallå, vad händer?". Hon ser in i mina ögon och ser uppriven ut "Kände du?" frågar hon oroligt. "Kände vadå?" frågar jag. "Jag fick kalla rysningar genom hela kroppen!" svarar hon. Så här konstigt har Kate aldrig betett sig. "Nej, jag kände ingenting..."  säger jag undrande. "Konstigt..." mummlar hon "Jaja, kom, nu köper vi lite kaffe" säger hon sen och drar med mig till köpdisken. Jag beställer en latte och en liten gullig chokladmuffins. Vi sätter oss vid ett bord längst in i hörnet.

En varm kaffedoft osar upp i näsan. Jag för den heta koppen mot mina läppar och blåser försiktigt. Sakta surplar jag upp en latteskvätt i munnen. Det smakade underbart! "Elena, skulle du kunna be om sockret bakom dig?" frågar Kate och gör en nickande rörelser åt mitt håll. "Javisst!" svarar jag. Jag vänder mig om. Bakom mig sitter en ung man med ryggen emot. Han har en muskulös överkropp och snyggt hår. Jag rättar till mitt hår och harklar mig, "Ursäkta!" kläcker jag ur mig och petar på hans skuldra. Han vänder sig om "Ja?" säger han och blickar in i mina ögon. Jag blir helt förstelnad. Hans mörkbruna ögon var de vackraste jag någonsin sett. Tiden står stilla. Allt runt omkring oss försvinner, som om det bara var han och jag i hela världen. Han ler ett vänligt leende som fyller hela min kropp med en behaglig känsla. Jag känner mig trygg i hans närvaro. Det är som om jag kännt honom i hela mitt liv.