Tillbakablick: Hans mörkbruna ögon var de vackraste jag någonsin sett. Tiden står stilla. Allt runt omkring oss försvinner, som om det bara var han och jag i hela världen. Han ler ett vänligt leende som fyller hela min kropp med en behaglig känsla. Jag känner mig trygg i hans närvaro. Det är som om jag kännt honom i hela mitt liv.

---

Jag vaknar upp klarvaken innan klockan hinner ringa. Killen från igår har limmat sig fast på mitt minne. Jag ligger och ler för mig själv. Att kliva upp från sängen idag känns så mycket lättare än igår. Skolan oroar mig inte längre, just nu är min största rädsla att jag inte kommer få träffa honom igen.

Jag tar av mig mina rutiga pyjamasshorts och drar på mig ett par jeans, en röd t-shirt får pryda min överkropp. Jag bektraktar min egen spegelbild. Det får duga. Nerifrån hörs röster, pappa och Jeremy är redan vakna. Lätta steg tar mig ner för trappan och vidare in i köket. "God morgon, gumman!" säger pappa. "God morgon!" svarar jag med ett leénde "Sovit gott, Jer?" frågar jag min bror. "Jarå... Värst vad du verkar glad då?" säger han med en chockad min. Jag slår i lite rykande kaffe i en mugg. "Äsch..." säger jag och smygler. Pappa trär på sig sin kavaj, "Jag måste åka nu. Vi ses sen!" säger han. Han rufsar till Jeremy i håret och ger mig en puss på kinden innan han ger sig av. Mina ögon faller tillbaka på Jeremy i en betydligt seriösare min, "Är du okej?" frågar jag. "Nej, hur skulle ja kunna vara det?" säger han och reser sig upp från stolen. Han greppar mjölktetran på bordet och ställer in den till kylen. Sedan möter han min blick. "Ses senare." säger han och går med raska steg ut från köket. Mammas bortgång har verkligen knäckt honom.

Utanför ytterdörren möts jag av spöregn. Luften är kvav och himlen är askgrå. Jag lägger min väska på huvudet som skydd mot vattnet och springer ut till bilen. Med en snabb rörelse rycker jag upp bildörren och kastar mig in på sätet. Snacka om kontrast, igår var det skinande sol och idag öser regnet. Jag stoppar in nyckeln och vrider om. Motorns buller ekar i den tunga luften. I backspegeln ser jag att mitt hår är ett stort ruffs. Jag stryker mina händer längs huvudet och försöker desperat att snygga till det sedan lämnar jag garageuppfarten. Första lektionen börjar om 10 minuter och självklart stoppas jag av rödlysen. Nu är det bråttom. Mitt humör som tidigare vart på topp, har nu sjunkigt.

Fort rusar jag till skåpet, plockar ut matteböckerna och skyndar vidare. Jag rundar hörnet och möts av en hård knuff. Min kropp faller hänlöst mot det golvet. Med en smäll landar böckerna runt om mig som tunga stenblock. Väskan som hängde på min axel ligger nu, tillsammans med innehållet utspritt på golvet. ÅH! Den här dagen kunde inte bli värre. "Shit, förlåt!" hörs en röst. "Se dig för!" ryter jag tillbaka. Killen springer vidare oberörd. Jag sätter mig upp och börjar genast samla in mina saker. "Tillhör den här dig?" säger en vänlig röst. Jag  höjer blicken. Jag känner direkt igen de mörka ögonen och det vänliga leendet. Det är han. Killen från fiket. För en kort stund stannar tiden upp. Blodet rusar fram genom mina ådror. I handen håller han min skyddsängel, som jag alltid bär med mig i väskan. "Ja, tack!" svarar jag lite generad och tar emot den. Han håller ut sin hand för att hjälpa mig upp. Jag fattar ett mjukt grepp om hans hand. Jag skjuter mig upp på fötterna. "Är du okej?" frågar han. "Ja... Jag mår fint!" stammar jag till svars. "Jag fick ingen chans att presentera mig förut. Jag heter Stefan. Salvatore!". Stefan. Namnet var som klippt och skuret för honom. "Elena Gilbert." säger jag och ler. "Okej Elena, jag är ny här. Jag hoppades att du kunde visa mig runt!" säger han. Mattelektionen hade börjat för längesen, men det struntar jag i. "Självklart!" svarar jag vänligt.

Jag tar en bricka och går längs lunchdisken. "Hallå! Var har du varit?!" hör jag bakom mig. Det var Kate. Hon rycker hastigt med sig en bricka och skyndar sig efter mig. "Förlåt, jag var upptagen." säger jag och log oskyldigt. "Med?" säger hon med en frågande ton i rösten. Jag ställde en liten juicetetra bredvid min kycklingsallad. "Med... att hänga med Stefan." svarar jag. "Stefan? UH! Är det den nya heta killen?!" gormar hon ut. "SCH!! Ja." säger jag och tar bestick.  "Men varför, jag menar, hur...?" säger Kate med en undrande min. "Lång historia." säger jag. "Berätta! Jag vill veta allt." uppmanar Kate. Vi sätter oss vid ett bord och jag berättar allt. Att vi träffades på fiket och om hur han hjälpte mig. "Elena Salvatore. Det låter bra!" retar hon. "Haha, ge dig!" säger jag skrattandes och slår henne skojfriskt på armen.


Jag hatar skolan, men jag måste lära känna henne. "Jag är ledsen, men du finns inte skolregistret." säger kvinnan bakom disken med besvärad min. Jag ser in i hennes ögon "Titta igen! Allt du söker finns där. Eller hur?" säger jag utan att släppa ögonkontakten. Hon stirrar in i datorskärmen. "Du har rätt, jag hittade det!" säger hon sen. Jag hatar att betvinga oskyldiga människor, men jag har inget val. 

Jag rundar hörnet och får plötsligt syn på henne. Hon står vid sitt skåp. Jag backar och tar tag i närmsta kille. Jag stirrar honom i ögonen "Hejsan! Du måste springa in i tjejen där borta." betvingar jag honom och pekar lite diskret. Jag går en bit ifrån och väntar. Jag känner mig hemsk, men jag var tvungen att få hennes uppmärksamhet. Efter ett några minuter hör jag henne plötsligt. "Se dig för!" säger hon irriterat.. Jag går mot henne, när jag kommer runt hörnet se jag henne sitta där på huk och samla in sina saker. Bredvid min sko ligger en liten tygängel. Det blev precis som planerat. Jag tar upp den och borstar av den. "Tillhör den här dig?" säger jag vänligt och ler. Men en ryckig rörelse tittar hon upp. Hennes bruna vackra ögon möter mina. "Ja, tack!" säger hon och tar emot den. Jag hjälper henne upp.
"Jag fick ingen chans att presentera mig förut. Jag heter Stefan. Salvatore!" Vad hennes namn är vet jag redan. "Elena Gilbert." säger hon till svars. Jag vet, tänker jag. Jag vet mer om dig än du tror.